Natten i Prag är något ganska speciellt. När ljuset ändrar sig blir staden en annan, byggnaderna lyser upp i blåa och gröna nyanser och de gamla gatulamporna sprider sitt gula, grumliga ljus i luddiga cirklar. Magin träder fram i de gamla stenarna och den grå kommunismen, som fortfarande präglar mycket av det tidigare östblocket, glider i bakgrunden. Hemma igen står man med en sinnesstämning som från ett märkligt, vidunderligt äventyr.
Speciellt slottssidan, vars tak häver sig över resten av Prag, är som gjord för omarbetade svart-vita filmer, känslosamma författare och unga nyförälskade par. Trappor, stigar, plötsliga portar och platser, det hela faller i ett tillrättalagt, villkorligt mönster som inbjuder till att uppföra sig vilt eller ta in på ett av de värdshus där det förs oväsen och ölen flödar i tunga glas veckans sju dagar.
Ett av dessa ställen är U Malého Glena. Efter att jag för första gången introducerades på stället, för kanske fem år sedan, Lille Glen, som det heter översatt, för mig förknippats med jazz. Det var där jag hörde min första riktiga jazz, sittandes i ett hörn med min väninna och vår nyfunne amerikanska vän medan vi drack vår öl, log muntert mot varandra och nästan inte talade alls. Fullkomligt fångade av musiken.
Snabb och cool
Platsen är stor och halvkommersiell. Språket är engelska och de flesta av gästerna är europeiska backpackers, eller barn till välstående amerikanare som är på kulturresa. Den enda tjeckiska man hör, är ölbeställningar som vi utantill har lärt oss att säga precis så snabbt och coolt, att vi tror på att flickan i baren tar oss för att vara infödda - vilket naturligtvis aldrig skulle falla henne in.
Till U Malého Glena kommer man aldrig förgäves. Senare har jag fått reda på att det spelas jazz där var eviga kväll, varje månad. Folk är vänliga och uppsluppna, stämningen tät och mörkret bara upplyst av de många stearinljusen runt om på borden och lite neonbelysning från baren. Vi hade mött amerikanaren, som hette Jason, tidigare på kvällen på en närliggande bar. Min väninna och jag satt satt vid ett bord utomhus, då han plötsligt kom över till oss och sa till min väninna att hon skulle hålla fast i sin väska som låg på bordet. Då hon tog den i sin hand försvann en man med skumt utseende som hade stått en halvmeter från vårt bord och tittat begärligt på väskan utan att vi lagt märke till det. Och så blev vi vänner med Jason.
Överjäst collegefest
Han kände till ett ställe, sa han, och vi följde med till vad som först liknade en överjäst collegefest för högröstade amerikaner. I bottenvåningen på U Malého Glena ligger en allmän bar, ibland med uppträdanden, och då vi kom dansades det på borden. Men Jason tog oss vidare in i lokalen, ner för en trappa som förde oss två etage under jorden till ett slags urhuggen håla. På den ena sidan fanns en avlång bar och på den andra sidan satt en massa unga människor tillsammans, pratade, drack och rökte. Från den lilla angränsande "grottan" hördes en djup kvinnostämma, en saxofon, några trummor, kanske en bas. Musiken ljöd in i sig själv, ovan sig själv - långa solosaxofonier med kortare uppehåll i form av applåder från de cirka 50 människor som satt hopklämda i den lilla lokalen. Mitt första verkliga möte med den sortens jazz hade samma effekt på mig som mitt första möte med staden Prag. Jag kan inte tala om dem utan att bli banal och längtansfull, till en sådan grad att min käraste betraktar den tjeckiska huvudstaden med misstänksamhet! Att försöka beskriva jazz är meningslöst. Det är som vinetiketternas beskrivning av vin, orden kan vara vackra och detaljerade, utan att i verkligheten säga särskilt mycket om smaken.
Jag kan lätt beskriva det jazzband, som begeistrade så mycket att deras musik kändes mycket intim och smidig, med en djup rödaktig färg, en fyllig struktur. En uttalad koncentration. Jag kan skriva, att det sätt sångerskan virtuost använde sin stämma , som ett vilt instrument, var saftig, erotisk och med en doft av kryddörter hängande efter sig genom rummet, genom natten. En glimrande bouquet. Men det säger inte särskilt mycket om hur musiken i verkligheten lät den natten i Prag. Därför är det heller inte annat att göra än att själv åka ner till natten i Prag, till det billiga ölet, till jazzen och de gula, gula lamporna.
