Från vatten som nedkylningsmedel till fett som bränsle. Barska och potentiellt farliga, men med den riktiga träningen och en förnuftig strategi är dessa äventyr faktiskt nästan möjliga för alla.
Lastad med mat, sovsäck till 30 graders kyla, liggunderlag, extra och varma kläder, brännare, bränsle, snöskor och allt det lösa som pannlampa, kniv, förstahjälpsgrejor osv, stod jag klar vid startlinjen till loppet: Alska Extreme i Canada. Det var lördag, klockan var tre på eftermiddagenen och framför mig väntade 560 kilometer snö, is, berg och den vilda svårforcerade canadensiska vildmarken
I loppet deltog sammanlagt 38 personer och reglerna var ganska enkla, man kunde delta med vilket redskap som helst för att komma fram med. Det enda kravet var att det skulle vara människodrivet. Alltså inga hundslädar. Cyklar var dock tillåtet och således ställde 24 mountainbikers, tre skidåkare och 11 fotgängare upp i tävlingen. Cyklister, skidåkarna i en klass för sig och vi fotgängare - som sprang - för oss själva. Dessutom var det deltagare som hade planerat att gå hela sträckningen, eller rättare sagt powerwalk. När loppet satte igång, följdes vi av ett kamerateam och nyfikna ortsbor på snöskoter. Fältet la ut försiktigt med en gemensam instämmande aura, som helt enkelt utstrålade lusten att uppleva det vildaste äventyret. The Alaska Extreme är byggd på en filosofi om "no outside help" och därmed också en tro på att deltagarna vet hur man klarar sig även under extrema förhållanden och som vi alla visste ville komma i form av att exempelvis kämpa mot snöstorm och sträng kyla.
Man har dock ett obligatoriskt övernattningställe efter de första 40 kilometrarna. Här blir alla deltagarna kollade av tävlingsledningen, som försäkrar sig att alla deltagarna har medhavt tillsträckligt med överlevnadsutrustning.
Moutainbikers har som regel väldigt lite med för att spara vikt, och den första natten var jag lycklig för att var till fots, så att jag fick möjlighet att ta min varma och sköna sovsäck med mig.
Turen till övernattningstället hade gått genom relativt flacka skogsområden och över mindre sjöområden. Egentligen var svårighetsgarden på denna etapp inte särskilt hög och rutten var märkt med oranga reflexmärken. Men temperaturen var hög, vilket gjorde att snön blev mjuk. Principen är att ju lägre temperatur, desto hårdare är snön. Vi hade ca 10 grader och det gav ett mycket mjukt spår. Vädret var dock fint med molnfri himmel, och massor av tid att njuta av naturen. Jag mötte bara några få av de andra löparna i slutet av dagen så lusten att snacka var inte särskilt stor i förhållande till tanken om en god natts sömn efter sju timmars fysisk aktivitet.
En ny dag i ödemarken
Nästa morgon steg jag pigg och väl utvilad upp ur sovsäcken och med utsikten att klara de nästa två etapperna på en dag. Klockan åtta gick starten och framför mig låg 60 miles innan sovsäcken skulle vecklas ut igen. Under natten hade temperaturen fallit och spåret var nu hårt. Den första delen av turen gick över sumpområden och skogar och liknade till förväxling gårdsdagens etapp. Så då jag stötte på resterna av en "moose" - en något större utgåva av den svenska älgen - liggandes sönderriven av ett vargangrepp måste jag stanna och "njuta" av synen. För det ger en rik känsla att vara mitt ute i det vilda ingenting, ett slags peppar, som utgör kryddorna i äventyret. Själv åt jag en energikula och fortsatte färden mot Bergen . Floderna är något helt för sig själv, man rör sig genom inte alltför kalla skogar och får en falsk trygghetskänsla. Man säger till sig själv att det här är ju inte så svårt. Men så faller terrängen 20 meter ned och plötsligt står man mitt i en djupfrys. Floden är en istärning som suger energin ut av allt som är i dess närhet. Det var också tillfället för mig och en rysning gick igenom min kropp helt ut till spetsen av mina spruckna läppar. Som tur var hade jag tagit höjd för dessa plötsliga temperaturskillnader och kunde ta ett extra lager kläder på mig. På vägen till den första checkpointen passerades jag av tre skidåkare - väldigt trevliga och leende killar från Kanada. De hade som jag slädar att dra på, men eftersom skidor glider snabbare än skor, kunde de köra om mig utan problem. Det är ännu ett av de fascinerande aspekter med ultralopp. Alla är oavsett hur pressad man är, på ett eller annat sätt glada. Kanske inte alltid utåt men inte desto mindre glada inuti. Det är utmaningar som Alaska Extreme som är orsaken till flera av deltagarnas existens och därmed orsaken till det helt stora leendet. Dagen gick och floden snodde sig sakta genom landskapet. Den ena floden blev avlöst av nästa och den tredje och fjärde och innan jag visste ordet av hade jag kommit fram till den första checkpointen. Sex och en halv timma tog det att nå 45 kilometer till Yentna Station.
Lyx i det fria
Längs rutten ligger de så kallade "roadhouses". Här kan man värma sig och torka sina svettvåta kläder, samt sova ett par timmar, om man har lust. Menyn går så långt som att ge valet mellan hamburgare och Cheeseburgare. När man är trött är det den bästa maten i världen. Efter en hamburgare, en läsk och en tur på dass var jag klar till den nästa flodrika etappen på 50 kilometer. Det är alltid svårare att hålla humöret uppe när mörkret faller på. På dagen är det ljust och naturen distraherar sinnet från de ömma fötter och muskler. Men om natten är man ensam, och pannlampans skär är den enda vännen man har. Kylan och det att bygga bivuak i mörkret är också något helt annat. Det låg alltid en viss osäkerhet på lur varje gång jag slog läger. Vad händer om brännaren inte fungerar, och jag inte kan smälta vatten och varma mat, eller vad händer om temperaturen faller till minus 50 och det blir snöstorm. Det var nog bristen på rutin som gjorde att jag ibland kände mig lite osäker. Men som alltid så hjälper det att räkna till 10, och innan man vet av det så är man på väg mot nästa checkpoint som aldrig är längre bort än 60 kilometer, om man inte går vilse förstås.
Jag klarade mig igenom mörkret och ankom, efter att växelvis sprungit och gått i 10-minuters pass i 50 kilometer, till Skwentna station som utgjorde checkpoint 2. Mina muskler och leder var ömma men fötterna var mitt största problem. Inte för att jag hade blåsor, men den konstant belastningen av att springa och gå gjorde att de var förbannat ömma. Innan jag reste köpte jag ett par specialgjorda Sahva-sulor till mina skor och jag tror fortfarande att det var dom som räddade mig ifrån annat än ont i fötterna. Ledbanden i och omkring fötter och anklar är det som snabbast ryker när de belastas så extremt som de gör i snö och is.
Att sova var svårt, men så är det alltid under dessa lopp. Man är uppe i varv och kan inte slappna av. Jag lyckades att få några timmars sömn och åtta timmar efter ankomsten påbörjade jag kommande 72 kilometrar. Medans jag sov var det en kille, som startade loppet på cykel men ramlade och bröt armen efter 5 kilometer, som kom om mig. Han hade åkt till sjukhuset och fått armen gipsad, därefter åkte han till den Kanadensiska motsvarigheten till Obs! och köpte en ny släde. Därefter lastade han all sin packning igen och fortsatte där han slutade till fots. Imponerande men också lite skrämmande. Här kan man fråga sig själv; skall man fortsätta till varje pris?
Smärtgräns och "joints"
72 kilometer är långt och speciellt när det tar 24 timmar att komma fram! Det startade annars bra. Magen var full av ägg och bacon och det såg ut att bli en härlig etapp. Terrängen började att stiga och jag kom äntligen bort från floderna. Förändringen i terrängen var efterlängtad och moralen steg märkbart. Dagens första överraskning stod en väldigt upprymd snöskotersbonde för. Han stoppade och erbjöd mig en dubie. Kärt barn har många namn, men i Alaska kallas alltså en joint för en dubie. Jag tackade nej och hann precis ta ett första steg när röken från jointen steg mot skyn i blåfrusna moln. Efter ca. 20 kilometer blev landskapet plattare igen och backarna avlöstes av sjöar och skogar. Det började att snöa så smått, men var det lugnet före stormen? Svaret kom 10 kilometer senare. Här började det snöa på allvar och jag kunde inte springa i mina vanliga skor längre utan måste ta på mig mina livsnödvändiga snöskor. Det blev svårt nu. Snöskorna väger en del även om det har kommit nya high-tech material sen trätennismodellen. Släden var också ganska tung i den nyfallna snön, men ändå var det något med situationen som var spännande. Här kommer äventyret in i bilden igen, "genom Alaskas ödemark, på väg upp i Bergen , snön faller tätt och mannen kämpar med snöskor och tung släde." Fantasin fungerar lite för bra när jag är pressad och situationer av märklig karaktär har lätt att bli väldigt fantasifulla i mitt huvud.
Möte i mörkret
Då mörkret föll snöade det så kraftigt att det var svårt att komma fram. Jag passerade ett läger där det stod tre cyklar. Cyklisterna hade tagit konsekvensen av det dåliga vädret och lagt sig för att sova. Då de vaknade var snölaget dubbelt så tjockt och det var ett helvete att leda cyklarna. Jag hade så småningom vant mig till att inte vara irriterad över min tunga packning och de många kilona jag släpade runt med. I stället tänkte jag på cyklisterna som säkert hade det ännu värre i det djupa och helt oframkomliga snölandskapet. Senare såg jag även en övergiven cykel i vägkanten.
Då dagens och nu nattens strapatser hade kostat min absolut sista energi, var det ingen annan utväg än att slå läger. Jag satte upp mitt tält och kröp snabbt ner i min varma sovsäck. Jag hade förstås först ätit en ordentlig måltid. Man behöver ju inte vara en duktig kock för att kunna hälla en påse pulver ner i kokande vatten, lägga i en bit korv och ett halv paket smör. En sådan måltid innehåller mera än 4000 kalorier och räcker nästan för att hålla kaloribalansen. Jag räknade med att äta så mycket jag kunde på turen och allt över 10 000 kalorier om dagen var ett plus. Jämförelsevis behöver en normal människa ca. 2500 kalorier om dagen.
Jag sov inte särskilt bra eftersom det kändes som någon stod och drog i mina muskelfibrer med en tång. Tre timmar senare klev jag upp och kunde konstatera att det hade slutat snöa, och att jag bara var få hundra meter ifrån checkpointen. Min kurs var satt mot bergkedjans topp. Efter några få kilometer mötte jag killen med armen. Han var nu så medtagen och skadad både i arm, anklar och knä, att han måste utgå. Jag var relativt pigg i kroppen och passerade under dagen både cyklister och skidåkare, då natten sänkte sig över vildmarken var jag bara 15 miles från sista checkpoint.
Efter en lite för lång men välbehövd sömn fortsatte turen uppför Bergen genom skogarna på små, svårframkomliga stigar. Även de mest smala stigar och utmanande backar blir till rutin och min trötta kropp behövde lite omvårdnad och en ordentlig måltid mat. Men så hände det. Som träffad av blixten kom jag ut genom skogen och stod plötsligt mitt i bergkedjans ofattbara fyrverkeri av intryck. Jag blev bombarderad av vackra scener och stillhetens befriande ljud.
Det var så vackert och stilla att jag måste sätta mig ned flera gånger på släden för att bara suga åt mig en bråkdel av intrycken. Runt omkring mig satt nyfikna korpar och i bakgrunden de mest mäktiga och imponerande berg. Jag kände mig som en av de tuffa killarna som bestiger berg och lite som en gammal upptäcktsresande som först hade kommit fram till en outforskad del av världen!
Semester för miljoner
Jag började gå mot de vackra men lite hotande Bergen . Jag skulle igenom en passage för att fortsätta min kamp mot klockan och mina sista krafter. Precis innan passagen ligger det en samling stugor som måste höra till världens dyraste. Jag har hört att de kostar ca. 1.3 miljoner dollar stycket. Utsikten, djurlivet och turistmöjligheterna är fantastiska. Jag stannade vid en av stugorna och då jag kände att jag hade fått ny energi inledde jag mitt angrepp på Bergen i gryningen. Den del av världen jag befann mig i, var så fjärran från Danmark, att jag nästan inte kunde förstå att bägge två ligger på samma klot. I min nya värld såg jag färska stora vargspår som täckte spåren av de deltagare framför mig. Senare hörde jag att de som kommit efter mig hade sett ännu fler spår i snön som täckte mina spår. Naturens många rovdjur är närmare än man tror när man är ute i Alaskas ödemark. Dagen var som de föregående och med bankande hjärta och hög puls slogs jag med mot snön och den tunna luften, men jag lade bergpasset bakom mig och kom ner på den andra och flacka sidan mot checkpointen. Där var en liten jägarstuga. Nedlagda bufflar och andra exotiska djur låg gömda under presseningar och i de förbipasserande jägarnas slädar. Trots min hunger höll jag mig till min vanliga kost - hamburgare och proteinpulver. Då jag senare låg i min varma sovsäck, kunde jag se tillbaka på den största dagen i min löparkarriär: "Runners high" så kraftig och långvarig, att det fick mig till att hulka av gråt medan jag sprang. Inte för att det gjorde ont eller att jag kände mig ledsen, utan för att mitt psyke reagerade på ett eller annat sätt. Den stunden och naturen skulle visa sig vara nyttiga för resten av turen.
Mål i sikte
De sista etapperna på totalt 200 kilometer låg framför mig och det skulle ta tre dagar att komma igenom dem. The Farewell Burn, som jag tog mig igenom var ett kusligt ställe, närmast som ett äventyrslandskap. Ett enormt område med avbränd skog, frusna sumpmarker, mjuka kullar och totalt platta snöstäpper. Jag svävade med min magiska släde över ett slags fönster ner till sjöarnas djupa hemligheter. Det var som att gå på ett gigantiskt växthus fullt med vatten, fascinerande och skrämmande på samma gång. Fascinerande för att jag upplevde en slags viktlöshet som annars bara upplevs i drömmar och skrämmande för att jag varken kunde se botten eller invånarna i mitt nya universum. Som alltid när upplevelserna och drömmarna får fatt i en, så faller tempot. Efter sjöarna mötte jag kvarlämningar från en av naturens stora kungar - bisonoxen. Oxens mycket skarpa luktsinne hade fångat min svettiga doft och den var för länge sedan borta. Trots morgondagens drömmande gick det nu över alla förväntningar och min fart var faktiskt lite för hög. På dessa extrema och långa distanser handlar det om att anpassa tempot efter ens förmåga. Hemligheten är att fördela krafterna så att man inte är helt färdig efter dagsetappen. Enligt min mening är det äventyret som skall överstråla blodsmaken i munnen. Då natten sänkte sig över min bivack och nordljuset dansade över himlen hade jag klarat 75 kilometer. Utanför tältet kröp temperaturen ned till minus 35 grader.
Den näst sista etappen var platt, tråkig och utan en enda backe att avleda uppmärksamheten på. Snön var så djup att jag inte kunde springa en enda meter. Så då ännu en natt bröt ut i ödemarken, var jag lycklig att kunna se fram emot nästa dag och den sista etappen. Det blev bara till fem timmars sömn, för angreppet skulle vara lyckat. Var fjärde timme höll jag en timmes vila för att prova en ny teknik. Springa, gå och så en paus. Det fungerade bra och jag arbetade mig sakta men säkert framåt de sista 75 kilometrarna. Jag kom i mål efter 8 dygn och 9 timmar i den iskalla ödemarken. En ny plan började ta form - X Danmark. Det är en triathlon från Skagen till Köpenhamn . 400 kilometer cykling genom Jylland och över Fyn, 18 kilometer simning över Storebält och 112 kilometer löpning från Korsör till "Den lille havsjungfrun".
