Stolta ögon, silvergrått hår och pärlor på ett band i handen. Redan när jag såg den första greken på min resa, då våra blickar möttes, resgalen europé och tillbakalutad Zorba i skuggan med en espresso framför sig, visste jag, att den grekiska känslan skulle vara svår att fånga. Men med 14 dagar i landet och besök på 15 olika öar i den grekiska arkipelag var jag övertygad om, att en stor del av den grekiska stämningen inte kunde undgå att fångas.
Där, på torget i Athen, log greken motl mig och visade med handen att jag kunde dela bord med honom. Det hade jag absolut inte tid till. Att sitta på ett utekafé med greker och se på att världen som gick förbi. Nej, jag skulle hinna med allt och det viktigaste av allt, fånga den där grekiska känslan på så många öar som möjligt. Här i Athen, där jag bara hade avsatt en dag till att insupa den grekiska kulturen, var det absolut inte tid till annat. Men med idén att likna den jag skulle dela bord med som en personifiering av den grekiska kulturen, satte jag mig ner i alla fall. Jag beställde en espresso för liksom att följa trenden där. Den lilla mannen med pärlorna i handen sa ingenting, däremot fortsatte han att le med sin stolta, genomträngande blick. "Yiassou", sa jag, vilket gärna skulle betyda "hej". Han svarade med ett ännu större leende och presenterade sig som Zorba. Efter fem minuters stillhet, endast avbruten av hans lek med pärlorna på bandet, kunde jag inte vänta länge med att känna efter den grekiska kulturen. En lugn stillhet och ett livsglatt leende, medan de stolta ögonen kräver att just denna sysselsättning är själva meningen med allt. Jag kände mig helt okapabel att kommunicera. Kunde absolut inte se meningen med att sitta där och bara se världen gå förbi. Men ingen av grekerna, d v s. de män jag kunde få syn på, delade tydligen min syn på tillvaron. Tydligen var alla upptagna av att göra det jag som nordeuropé ville klassificera som ingenting.
Pireus - hela världens hamn
Med raska steg gick jag från min grekiska "date" för nu skulle det bara ske något. En efter en ville jag erövra de vackra grekiska öarna. Färjan vid Pireus är stor och Pireus hamnen måste vara den största mina ögon någonsin skådat. Atmosfären är präglad av sjömän från världens alla hörn och kollosalt stora skepp - de flesta lastade med container och några med rika lyxkryssare. Efter att ha gått runt i hamnen ett tag och lyssnat till de stolta historierna om upplevelser på världshaven kände jag mig verkligen berest. Mätt på reseintryck klev jag ombord på färjan och mina upplevelser till havs kunde starta. Det var kväll och jag beslutade att min havstur skulle starta liggandes. Att min öluffar-biljett endats gav möjlighet att sova uppe på däcket och att däcket redan före avgång var ett stort kaos av interrailare, skrikande barn och hundar var inte bara ett, men två streck i räkningen. Jag betalade 100 kronor extra och kunde njuta av att bli vaggad till sömns i en koj.
Att befinna sig i ett vykort
Där, stående vid relingen nästa dag, började denna resa svåraste val. Frågan var, vilken ö skall jag se först? Jag speglar mig i det grekiska havet - det Egeiska havet. Överallt finns det tusen av öar , bebodda såväl som obebodda. "Det finns en ö förl varje stämning" , hade min resguide sagt. Men om det var sant, anade jag inte vilken av alla dessa öar som just hade min stämning. Eufori och förundring var den närmaste beteckning jag kunde ge mig själv i ett psykologisk självporträtt. Känslan av att stå i ett vykort existerar på de flesta ställen där det finns vatten, sol och strand. Men denna känsla har jag aldrig känt så slående som den morgonen mellan de grekiska öarna. Klippor som bryter det glittriga, ofattligt blå vattnet, stekande sol och en bränd näsa är allt jag kommer ihåg från den dagen. Egentligen borde de grekiska öarna inte bli så omtalade, för då mister de "den grekiska känslan". Redan på öar som Kos, Mykonos och Ios, vilka blivit mycket omtalade och invaderade av festfixerade resemänniskor, kan ändringen märkas från år till år. På turistöarna har det helt enkelt hänt att den mest avkopplade grek plötsligt rest sig upp och börjat springa runt som en annan "flasher" med allt från vykort och idolbilder till parfymkopior. Då denna livsstil är omöjlig att förena med den grekiska, flyr många greker förskräckta in till fastlandet. Dessa öar, som så många andra turistorter, har blivit till spökstäder om vintern. Således har en del öar bara några hundra fast boende. Ju längre vi åkte desto mer tveksam blev jag. Det var helt omöjligt att välja vilken av öarna jag skulle sätta mina snart sjövana fötter på. Känslan av att jag själv skulle bestämma att resa utan färdiga paketlösningar var skrämmande.
Den infödda guiden
Så plötsligt står det ännu en Zorba framför mig. Han liknar helt och hållet min vän från Athen. Silvergrått hår, ansiktet som är format som ett stolt leende och självklart pärlorna på bandet i handen. Han heter inte Zorba påstår han, men han kan tala engelska med en lustig accent. Energiskt börjar jag att fråga om de olika öarna för här är äntligen en person som ser ut att ha lika mycket koll på öarna, som på vågorna som slår in mot dessa öar. "Ios", säger jag och får min nya vän att skratta förargat. "Tourists? Party Island", säger han och jämför Ios med öarna Kreta, Rhodos, Skiathos, Parikia och även Ibiza. Jag provar att pumpa honom på flera öbeskrivningar och säger: "Mykonos". "Pelicans!" säger han, och ögonen strålar nästan ännu mer. Utöver pelikaner konstaterade jag senare att Mykonos bjöd på de högsta priserna i den grekiska ö-världen. Så rekommenderade han mig bland annat Hydra och Egina, för att de präglas mera av natur än disco. Naxos fick också en rekommendation. Men när jag frågade om ön Antiparos, blev han helt salig. Senare fick jag veta att på denna ö hade han bott hela sitt liv och ofta arbetade han på Rhodos, så han visste havsvägen dit. Medan jag fick detta skyfall av informationer, rekommendationer och stolta leende från den infödda guiden la båten till och från de olika små öarna. Egentligen hade min nya version av Zorba-mannen gjort mig ännu mer förvirrad. Så det slutade med att jag tog en ännu längre resa än planerat. Jag åkte förbi även de mest inbjudande öarna ända tills jag hade sett alla och befann mig på den sista grekiska ön på rutten - Rhodos. Jag hade i alla fall sett varenda ö, tänkte jag nöjd.
