Djungelvandring

Djungelvandring med förhinder och överraskningar

Efter att ha varit på resande fot ett antal gånger har jag upptäckt att det ofta är de oväntade och obehagliga upplevelserna som blir till goda minnen. Detta är berättelsen om det två dagar långa djungeläventyret i Indonesien som gav såväl många goda, men också massor av andra mindre trevliga upplevelser.

Djungelvandringens utgångspunkt var Bukit Lawang på Sumatra. Sumatra är en del av världens största muslimska land Indonesien. Förutom mig själv var Torben, Birch & Sandy och vår guide Asim med på äventyret. Jag kände Torben hemifrån Danmark, och Birch och Sandy hade jag mött ett par månader före i Nepal.

Det enda bagage vi hade med, var ett påslakan, lite extra kläder och ett par kameror. Vandringen var beräknad till två dagar med en övernattning ute i djungeln. Vi startade vandringen den första december kl. 10.00 och det var inga småsaker som väntade under de två första luckorna i årets julkalender.

Dålig start

Starten på vandringen var en besvikelse, eftersom turismen helt tydligt hade satt sin prägel på den första delen av djungeln. Det var bra stigar och alla träd var försedda med skyltar som angav trädarten. Detta var inte min uppfattning om en äkta djungelvandring.

Möte med orangutanger

Medan vi gick och var lite besvikna ropade plötsligt Asim till. Uppe i träden ungefär 10-15 meter längre fram satt en orangutang med sin lille unge. Efter att Asim hade förvarnat oss om att vara mycket försiktiga gick vi långsamt fram mot aporna. Asim fann lite bröd och vi gav det till modern som klättrade upp i trädet och gav det till sin unge. Orangutangerna verkade otroligt mänskliga. Ordet orangutang betyder också människa från djungeln.

Upp på sluttningen

Efter mötet med orangutangerna gick vi vidare in i djungeln och vi satte kurs mot en hög utgångspunkt längre in i djungeln. Det dröjde inte länge innan vår önskan om en oframkomlig djungel utan stigar blev uppfylld. På många ställen måste Asim hugga sig fram och på andra ställen var vi tvungna att hålla oss fast i grenar och lianer för att inte glida ned för de gyttjiga och branta sluttningarna. Efter en lång marsch nådde vi trötta och genomblöta äntligen toppen och utsikten härifrån var absolut hela turen värd. Så långt vi kunde se var det djungel. En tukan flög förbi ovanför oss och ensam på ett relativt stort avstånd är en tukan en imponerande vacker fågel.

Nedtur i gyttjan

Efter en tur uppåt går det ju neråt och vi hade sett fram emot att nedturen skulle vara lugnare och roligare, men så skulle det inte bli. Vi gled flera gånger och var tvungna att gripa tag i rötter, grenar och annat för att inte åka på en lång glidtur nerför backen.

En oväntad simtur

Till sist nådde vi ned till floden där vårt läger skulle befinna sig. Men till vår stora överraskning var lägret placerat på andra sidan floden och då det hade regnat våldsamt de sista dagarna brusade floden mycket oinbjudande förbi framför oss. Vår guide fann några lianer och band dem samman så de skulle räcka hela vägen över floden. Så band han fast den ena änden på vår sida och kastade sig ut över floden med den andre änden av lianen i handen. Han nådde över och band fast lianen på den andra sidan av floden. Så låg vår ”bro” där på vattenytan och vi skulle bara följa den över. En efter en hoppade i vattnet och även om det slet något i armarna så nådde vi alla över på den andra sidan av floden genom att hängande gå ”armgång” i lianen liggande på vattenytan.

Inga 5-stjärniga hotell i djungeln

Vårt hotell denna natt var några grenar uppsatta som ett tält med ett stycke plast ovanpå och här njöt vi av vår middag som serverades av den väntande kocken Borretja. Det var en kall natt där vi alla frös eftersom våra sovsäckar blev våta på turen över floden.

Bistick och nya planer

Nästa morgon steg vi upp kl 05.45 och beslöt oss för att ta en liten tur in i djungeln innan frukosten. Vi hade gått ungefär en kvart då Birch som gick främst plötsligt ropade att ett bi hade stuckit honom i nacken. Vi gick vidare i några sekunder till då jag plötsligt märkte att också jag hade blivit stucken på handen. Dessutom kunde jag höra bin surra runt mitt huvud så jag sprang snabbt vidare in i djungeln. Efter några meters språngmarsch var bina borta.
Då vi nådde tillbaka till lägret, hade vi inte speciellt stor lust att ta en ny vandringstur in i djungeln. Så trots flera varningar från folk i Bukit Lawang valde vi att ”tub” ned för floden till Bukit Lawang.

Tubing nerför floden

Detta stycke är speciellt farligt, eftersom det är många klippor och att tidpunkten var mitt i regnperioden var heller inte så väl vald. Vi gjorde sex ”tubes” klara och för att göra risken mindre band våra guider samman traktorslangar med lianer. De tog sedan varsin ytterring för att sedan styra oss nerför floden med hjälp av varsin stor gren. Efter ett ögonblicks paus sjösatte vi vår nybyggda flotte. Det gick inte många minuter förrän vi upptäckte att vi var i flodens våld. Båda guiderna miste sina styrkäppar och Asim blev kastad ur sin flotte med våra kameror, medan vi fortsatte i full fart ned för floden. Plötsligt föll jag ur tuben. Jag höll dock mig fast, även om det betydde att jag drogs över ett lågvatten område med ryggen mod den steniga botten. Efter en stund kom jag alltjämnt tillbaka på tuben. Torben blev också avkastad och även om hans ryggsäck var våt och tung kämpade han sig upp på tuben igen. Till slut skildes de olika reven från varandra och vi for nerför floden i full fart igen.

Säkert i land

Omsider nådde vi Bukit Lawang utan större skador. Vid denna tidpunkt pumpade adrenalinet runt i min kropp. Vi tog en öl och njöt av att vi hade klarat en fantastisk djungelvandring som bjöd på lite över det vanliga. Senare kom vår guide också tilbaka välbehållen och med våra kameror.

På vandringen såg vi också många andra djur, bl a flera tukaner, egern, flera slags apor, massor av färgranna sommarfåglar och flera olika märkliga insekter.

Toppbild (c) istockphoto / catshiles

 

Andra relaterade blogginlägg: